Nu är vi inne i tredje delen av Silverkantens serie om “Att bli sociala entreprenörer”. Denna del handlar om ensamhet och varför det kan vara så svårt att erkänna för sig själv eller att berätta för andra om.
Det finns en stor stigmatisering kring ensamhet i vårt samhälle. Att vara ensam är inget som gemene man med lätthet pratar om då ett erkännande anses vara en svaghet. Många av oss är sedan barnsben inskolade med att vi ska klara oss själva och det är inte helt lätt att be om hjälp. När vi väl ber om hjälp ligger praktiska saker närmast till hands då det inte anses konstigt eller märkligt. Att be någon sätta upp en tavla eller handla åt en ligger inom bekvämlighetszonen, att säga att jag vill ha sällskap en stund är svårare.
Samhället hjälper i viss mån till men inte alls i den utsträckning som behövs. Någon kommer kanske ihåg pig-debatten på 90-talet? Att hushållsnära tjänster skulle kunna subventioneras genom skatteavdrag skapade en livlig diskussion i Sverige. Resultatet idag är att systemet finns kvar och det är många som använder sig av möjligheten för tjänster av mer praktisk karaktär, dock finns det få delar av rutavdraget som riktar in sig mer på social samvaro. Att följa med någon och handla, besöka banken eller vårdcentral är godkänt för skatteavdrag, men att gå på bio, museum, café eller restaurang är inte godkänt. Om vi ska förebygga ofrivillig ensamhet behöver vi betydligt fler verktyg att använda och då hade ett generösare system hjälpt oss.
Vad beror det då på att ensamhet är svårt att prata om? Jo, en hel del har med våra sociala normer att göra. Både medvetet och omedvetet värderar vi sociala nätverk och relationer högt vilket gör att det är förknippat med skam att inte vara lyckad inom dessa områden. Vi gör inte det lättare heller då vi ser upp till personer med många vänner, likes och följare på sociala medier. Eller att vi ser upp till personer som står i centrum på fester, middagar och tillställningar och den som sitter tyst i en hörna får en biroll.
En annan anledning är missförstånd kring hur ensamhet uppstår och att det skulle vara självförvållat. Tyvärr kan det gå snabbt och ensamhet kan drabba vem som helst, oavsett ålder eller social status. Att någon nära anhörig dör, att skilja sig eller att plötsligt drabbas av sjukdom kan gå fort och göra att din isolering och ensamhet snabbt blir besvärande. Om vi inte förstår detta kan det lätt leda till fördomar och brist på empati kring ensamhet.
Att erkänna sin ensamhet borde vara lika enkelt som att berätta om ett knä som gör ont eller en rygg som krånglar. Och att ta hjälp av någon för att lindra sin ensamhet borde vara lika självklart som att ta hjälp med städning eller fönsterputs i sitt hem.
Vi behöver prata om ensamhet mycket mer med varandra.
Vi behöver se varandra mer och våga öppna upp oss för varandra och be om hjälp för att komma in i gemenskapen.
Med samma lätthet som vi pratar om väder & vind borde vi egentligen svara ärligt på frågan “hur är det” och personen som ställde frågan bör ta sig tid till att lyssna och svara. Inte flyktigt och med andan i halsen springa vidare för att hinna med något obetydligt som ger mer likes på sociala medier.
Kanske är våra glasögon (mer om dem i första delen av vår serie) felslipade och kanske ser vi något som inte betyder något för den “stora massan”? Vi vill inte tro det, vi lovar att göra vad vi kan för att sprida medmänsklig medvetenhet och vi hoppas innerligt att du vill vara med oss på denna resa.
