Livet – något värdefullt att ta hand om.

Livets vägar är oförutsägbara och det är inte alltid som vi tar oss tid till att reflektera. Vad är det egentligen som har format oss mest och varför har livet tagit oss dit där vi befinner oss just nu? För vår del, som nyblivna sociala entreprenörer, ställer vi oss ofta denna fråga. Våra nya glasögon, med något högre skärpa och ny slipning, gör att vi ser världen på ett helt nytt sätt.

En tid framåt kommer vi nu att publicera en serie av inlägg där vi delar med oss av reflektioner och tankar som på olika sätt gjort oss till sociala entreprenörer och grundare av Silverkanten.

Först ut delar Anna med sig av vägvalen som ledde henne till Silverkanten. En historia som tyvärr många säkert kan känna igen sig i. 💔

Det finns en händelse som utan tvekan påverkat stora delar av mitt liv. Mina vägval, mina insikter och mina handlingar. En händelse som i sin tur ledde till en mängd andra händelser och som, nu i efterhand, kan konstateras varade i över 14år. 

Året är 1996, jag är 15år och befinner mig på Kanarieöarna för att fira min mammas 50-årsdag. I vanliga fall ringer vi aldrig hem på semestern. Pappa hade drillat oss i att under semestern låter vi inte vardagen hälsa på och att ringa hem leder ändå inte någon vart. Jag minns inte varför men jag minns att jag trots detta ringde hem till pappa. Mina föräldrar hade skilt sig ett par år tidigare, pappa levde med en ny kvinna och var kvar hemma i Sverige.

Telefonsvararen ekade som svar när signalerna inte nådde fram.

“Praktiken är stängd på grund av sjukdom”

Jag förstod ingenting och första stoppet efter att vi landat på Sturup blev Lunds Universitetssjukhus för att besöka pappa.

Det är den 10 maj 2010 och pappa tar sitt sista andetag efter en lång och plågsam sjukdomstid. Små fysiska symptom i mitten av 1990-talet i kombination med förändrad personlighet visade sig vara vaskulär demens. Pappa var ung demenssjuk och jag en ännu yngre ensam närmast anhörig. Åren tillsammans kantades av många tårar och mycket känslor.

I början av pappas sjukdomstid var jag en vanlig tonåring som, handen på hjärtat, mest tyckte pappa var konstig och pinsam på grund av sin sjukdom. En tonåring som inte ville förstå och inse att pappa var allvarligt sjuk. Som ung vuxen var jag nog lite mer som en struts som blundade för faktumet och gärna åkte geografiskt långt bort för att uppleva världen och i viss mån undvika att se pappas försämring. Under dessa år gick pappas omsorgsbehov från ledsagning några timmar i månaden till att han behövde dubbel assistans i hemmet, dygnet runt. Det blev ohållbart, både för pappa och för mig. Jag slutade flacka runt, tackade nej till drömjobbet i USA och bosatte mig i Hässleholm där pappa fick en plats på ett särskilt boende. Jag ville vara nära geografiskt, inte bara i tanken. Jag visste att platsen innebar väntan på döden men jag lovade mig själv att göra allt i min makt för att pappa skulle få sin guldkant i livet.

Telefonsvararhändelsen har etsat sig fast i mitt medvetande och har påverkat mig djupt känslomässigt. Men det behövs perspektiv för att förstå hur upplevelser och händelser formar oss, där i stunden som 15-åring insåg jag inte hur avgörande händelsen var men nu närmare 30 år efteråt är insikten skarp. Min personliga upplevelse har format mig som person och är den största drivkraften till ideologin bakom Silverkanten.

Att hitta glädje i det svåra.

Att underlätta livet för de som kämpar.

Att finnas för en medmänniska.

Att göra skillnad i någons liv.