Andra delen i Silverkantens serie “Att bli sociala entreprenörer” handlar om vad som är viktigt i livet på riktigt samt om den viktiga och delvis nedprioriterade äldreomsorgen.
Vi är alla olika och vi har olika prioriteringar i olika skeden i livet. När vi själva är mitt i karriären och i livet har vi kanske samtidigt barn samt äldre anhöriga i vår närhet. Alla tre grupperna har både gemensamma, och olika, behov och att räcka till för alla är inte lätt. Prioriteringen blir ofta, och helt logisk, att barn får högsta prioritet följt av sig själv. Att få tillräckligt med tid för äldre anhöriga blir en tuff utmaning i den samhällsstruktur vi byggt upp. Är det verkligen så vi vill ha det?
Om vi lyssnar på vad de flesta säger som står inför döden borde prioriteringen vara enkel. När vi summerar vad personer som jobbar med vård i livets slutskede får höra från sina patienter blir bilden tydlig. Det är väldigt få som vill prata om hur mycket de arbetat, vilka titlar och roller de haft eller vilka utmärkelser de fått. Istället lyfter de fram relationerna till de som stått dem nära som det allra viktigaste i livet. Lätt att förstå. Svårare att agera på.
Annas pappa, som vi fick läsa om i den första delen av denna serien, var mitt i livet när han blev sjuk och livet förändrades markant. Hans prioriteringar blev omkullkastade. Från att ha arbetat hårt och mycket för en framtida njutfull rik pension – till att bli helt beroende av samhället och omgivningen och aldrig få uppleva pensionsåldern.
När vi står inför faktum att livet omkullkastas har vi inget val än att finna oss i situationen och förlita oss på att vi får den hjälp vi behöver. Men det är svårt. Både för den drabbade och för anhöriga. När hemmet blir en vårdinrättning med främmande personer som kommer och går eller när vi inte längre kan bo hemma utan blir flyttade till ett särskilt boende. Du kan inte längre somna och vakna upp vid din älskades sida, alla dina älskade prylar som vittnar om livet du levt- blir helt plötsligt nedpackade i en låda och får inte plats i rummet som du nu ska bo i. Du som älskar mode, skönhet, inredning och sociala sammanhang ligger till slut ensam i ett kalt, praktiskt rum med mjuka kläder som enkelt kan tas av och på av en annan person.
Men även för de anhöriga blir livet förändrat för alltid. Varje besök vittnar om att livet förändrats och att den som står oss nära är sjuk. Oavsett om din närstående bor hemma eller ej blir vi ständigt påminda om hur det var en gång när personen hade bättre hälsa, pratade om framtiden och hade mer att se fram emot. Inte sällan med en sorg över hur livet en gång var och hur det nu blivit.
Klumpen i magen inför besöket och klumpen i magen när ni måste säga hejdå. Tårarna som rinner längs din kind och paniken som du känner över att livet inte är som det borde vara. Är det så här livet ska sluta? Är det detta jag själv kommer att möta när jag blir äldre och inte klarar av att ta hand om mig själv? Kommer jag att vilja ha det så här och har jag överhuvudtaget ett val? Frågorna är många och svaren är få.
Vård- och omsorgspersonalen gör ett FANTASTISKT arbete. De är våra hjältar! Det är snarare systemet och förutsättningarna som inte är i balans med behovet (i varje fall i majoriteten av äldreomsorgen i dagens Sverige). Personal(o)tätheten, minutschema och hur samhället ser på de som tar hand om oss när vi inte längre klarar oss själva.
Kanske är det också fel på vår syn på åldrande? Hur vi tar hand om våra äldre och hur vi ger av vår tid till de äldre i vår närhet? Tillåter ekorrhjulet det? Svaret är mest sannolikt nej och även här är lösningen inte enkel.
Vad är det då som gör att vi lever våra liv tvärtemot vad våra grundläggande behov egentligen är? Vi tänker närmast på hur vi ser på livet från dödsbäddens horisont. Krasst sett är det bäst ur ett samhällsekonomiskt perspektiv att vi lever friska så länge det går och sedan dör snabbt. Tänk, att det stämmer in på hur vi själva egentligen vill leva. Att få leva ett långt, självvalt, liv och att dö snabbt och smärtfritt.
Nej, lösningen är inte enkel men det bara måste gå att vända på denna kutting. På vår resa med Silverkanten har vi hittills stött på många fantastiska människor och initiativ som, precis som vi, brinner för en förändring och för gemenskap. Det bådar gott inför framtiden för det behövs olika alternativ och lösningar. Om det är en sak som vi tror på så är det att “One size fits not all” och att den framtida äldreomsorgen behöver bestå av fler olika alternativ så att vi på ålderns höst kan få välja vad som passar just dig, och dina behov, bäst.